Vuxen? jag?
Jobb. Lördag. Jobb på en lördag.
Har inte hänt sen jag jobbade som ridinstruktör.
Dessutom jobbar jag imorgon med. Det har nog aldrig hänt.
Men jag gillart! =D
Dagen började med ett mindre bryt då min bil la av mitt på motorvägen.
Efter en riktigt låååång historia lyckades jag ta mig till jobbet, 30min sen. Tog exakt hela dagen att jobba ikapp, klienter heeela dagen.
Lyckades även klämma in ännu ett bryt när jag skulle förbereda en genomgång med alldeles för mycket ovana övningar.. Klart jag kan, men alla har ju sin övningsbank som man jobbar efter. Jag skulle instruera ett program som var upplagt av en annan instruktör, med en annan övningsbank.. Panik!
Världens bästa Johan räddade min dag o hjälpte mig med att sätta övningarna, du är en ängel! =D
Off topic.
För övrigt, så har det senaste tiden förekommit väldans massa barn i min omgivning.
Alla som känner mig vet att jag är smått skeptisk mot de där små krabbaterna.. Barn är läskiga, har alltid varit min fasta åsikt. De är luriga, oberäkneliga och märkliga...
Min guddotter älskar jag över allt på jorden, men det är den enda..
Med denna attityd intakt, så dyker en kund upp på mitt andra jobb som ska ha en gymintro av mig. Varvid hon räcker fram sin lilla bebis till mig
-"Hon är så snäll så, kan du ha henne så jag kan testa övningarna?"
Javisst.... Och jag hinner knappt tänka klart tanken att "hon anar inte hur extremt fel person du tog som barnpassare..."
Och vad händer!
Ungen är hur ljuvlig som helst och mitt hjärta av sten fullkomligt smälter på en sekund.
Veckan därpå händer samma sak. Ännu en mamma med en ursöt bebis.
Och idag invaderades hela Loket av Funky Kidzare, även dom framkallade en underlig varm känsla i hjärttrakten.
Kan det vara så...?
Kan det vara så att även Winkler börjar bli vuxen.....?
Kanske.
Kanske en dag.
Den som lever får se...
