Rebecca Winkler

Man lyckas alltid spåna på så mycket konstiga idéer när man sitter hemma i sin ensamhet en lördag kväll. Följande är resultatet av gårdagens tankeverksamhet på en relativt låg filosofisk nivå..

Jag lever i ett parallellt universum. I min värld  finns mitt jobb, mina hästar och alla andra hästrelaterade projekt jag sysslar med. That´s it.  Utrymme för nöjen och socialt umgänge finns inte. Känner mig som Bruce Willis i Sjätte sinnet, jag ser på världen genom ett panoramafönster, men ingen ser mig. Jag finns inte i den andra världen, den som sträcker sig utanför stallplan. Parallellt universum.
Granntjejen hade förfest i sin lägenhet  igår, vi satt bredvid varann på varsin balkong och rökte. Jag i mitt universum, och hon i det andra. Hälsade trevligt på varandra. Ett möte mellan två världar, på två grannbalkonger någonstanns i Ronneby.

Sensmoralen i detta, jag måste ta tag i mitt liv.
.....jag måste bara iväg till stallet först.....   :p

Nu börjar jag faktiskt, hör och häpna, tröttna på min ensamma tillvaro. Nog för att jag trivs helt underbart med att leva helt kravlöst och utan någon att ta hänsyn till, men nu börjar jag faktiskt tröttna på det.
Vad göra?
Alternativ 1; Underbaring får flytta hit. Inte speciellt troligt, inget man gör så där på en helg, flyttar 60 mil.. Men det hade varit drömmen, helt klart.
Alternativ 2; Skaffa hund. För seriöst, jag måste ha en hund. Det bara är så. Jag har alltid haft hund, börjar få abstinensproblem som yttrar sig i att jag till och med tycker om mammas lilla terrierkorsning, till och med min mosters feta dobbermann. Ja, till och med whippeten som va på besök igår tyckte jag om. Och då är det illa.  Min kära kollegas kompis har en hund som ska placeras om. En Doggo Argentino.
 <----------  så ser dom ut!  Döhärliga, tycker jag.


Tänkte följa med till henne nästa vecka och hälsa på hunden, så får vi se. Hoppas hoppas.
Hade varit helt underbart.

I övrigt, mitt liv är som det ska. Varken mer eller mindre.
Så, ja.. Tack och adjö.

Rebecca Winkler - från och med nu ytterligare ett offer för teknikens utvecklig, dvs bloggare.

Som en lämplig inledning tänkte jag bara kort och snabbt sammanfatta mitt liv.  Mitt liv är som en påse Gott&Blandat, det finns lite av varje, men inget som direkt sticker ut. Sån är jag.
Dom röda bitarna i påsen  - de som är godast och som man aldrig kan få för många av -  får representera hästarna. Den största och viktigaste delen av mitt liv.
Dom gröna bitarna  - de näst godaste, funkar när dom röda är slut -  det representerar familjen. Min mamma är guld värd och, tja, dom andra är inte så pjåkiga dom heller.
Dom orangea och gula bitarna - dom som alltid blir kvar sist i påsen som ingen riktigt gillar - det står för det förflutna, det man helst vill slippa.
Lakritsen  - det som man kan bli toksugen på ibland -  det är vännerna. Inget dagligt behov, men på längre sikt ovärderligt.
Och till sist sötlakritsen  - det bästa i hela påsen som det bara finns några ynka bitar av  -  det är älsklingsvännerna från Svärdsjö.  Dom bästa som finns, men på tok för sällan.. 


 Så ser det ut.   Tack för besöket - på återseende.