Rebecca Winkler

Man upphör aldrig att förvånas över människors trångsynthet och detta fenomen kallat jantelagen...
Man tror man gör en kul grej, delar med sig av sina tankar och turer i vardagen, inbillar sig att det finns någon som är intresserad. Någon som kan läsa mina kanske inte alltid så väl valda ord, men ändå, och tänka "Nämen, äntligen har hon fått det där kandaret som hon väntat på så länge, va kul!", "Va roligt att hon placerade sig på tävlingen!", "Kul teori om ett parallellt universum". 
Men tji fick jag.
Än en gång gör sig den svenska avundsjukan sig påmind, och rötäggen bubblar upp till ytan, för här på internet kan man vara anonym, ingen som ser och ingen som hör. Men dela med sig av sin missunsamhet måste man.
Konstigt att man kan välja att lägga så mycket energi, att dag på dag gå in och undersöka om jag skrivit nåt nytt som går att håna, granska med sina kritiska ögon och, om tillfälle ges, falla en passande sarkastisk kommentar. För än sen?, man är ju ändå anonym.
Mitt tålamod har prövats i alla år inom detta område, denna förbannade jantelag, "Tro inte att du är nåt, tro inte att du kan nåt, tro inte att du är värd nåt". Visst, antar att det är priset man får betala för en nypa framgång. Men det är så jävla påfrestande... Gång på gång åka på träningar och tävlingar på helspänn, undrar vem som tittar snett nu?  För så är det, den svenska avundsjukan och som sagt, jantelagen, tillåter inte någon annan att lyckas för en gångs skull.  Det är bevisat så många gånger.
Dock icke att förglömma alla dessa underbara människor som man stöter på med jämna mellanrum, som spontant kommer fram och berömmer och gratulerar. För nog finns det lika många guldkorn som det finns rötägg. Bara det att rötäggen gör hårdare intryck...

Sammanfattningsvis, om det är så att min blogg bara är ett sätt att hänga ut mitt privatliv till alla dessa ryggspottare och snedblickare, då finner inte jag nån mening att fortsätta med det här tidsfördrivet.

Så, nu är det upp till er, kära läsare - att vara eller inte vara? Finns det öht någon som finner något intresse i det här, mer än att smutskasta på ett patetiskt anonymt vis?


Vill bara avsluta med en kort uppmaning..
Vet egentligen inte hur jag ska formulera ihop mina ilskna känslor till något träffsäkert och läsbart, men poängen som jag vill komma till är bara att ni är alla varmt välkomna att förkovra er i mitt privatliv, det är därför jag skriver. Min blogg är helt offentlig, naturligtvis.
Men fega jävlar som inte kan stå för sin åsikt, utan lämnar ett anonymt inlägg efter sig,  er ber jag att antligen stänga detta fönster fortare än kvickt, eller ta det personligen öga mot öga.

Tack än en gång för er tid.