Rebecca Winkler

Igår flyttade jag hem.
Utbildningen är slut, jag kan titulera mig Personlig Tränare och har ett helt berg av kunskap att förvalta.

Men just nu har livet aldrig känts mer tomt, ensamt och vemodigt.
För 4 månader sedan hade jag inte en aning om vad jag skulle få vara med om.
För 4 månader sedan handplockade ödet de absolut underbarste människorna och satte dom i samma klass. Ett gäng med galet stor passion för träning, en målmedvetenhet utöver det vanliga och framförallt en sjukt massa sjuk humor! =D

Gårdagen kan väl egentligen bara sammanfattas som ett långt, utdraget och fruktansvärt jobbigt avsked.
En efter en lämnade stället, för gott den här gången.
Bilfärden hem var helt horribel. Allt brast och jag grät oavbrutet i 26mil...

Men för att låna ett citat av vår kära Uffy -"Avsked är nödvändigt för att kunna träffas igen"
Så vad säger ni, reunion en 5-6 gånger om året är väl lagom? :)


Så till världens bästa klass:
Finns så mycket jag vill säga, men inga ord räcker till.
Tack för den bästa tiden i mitt liv, kommer aldrig någonsin glömma er.
Jag älskar er, från djupet av mitt hjärta, som jag älskar er!


PT ht-10.
Freaking Magic