Rebecca Winkler

Jag har alltid varit, och kommer förhoppningsvis alltid att vara, en sjukligt glad och positiv person. För mig är glaset alltid halvfullt. Jag uthärdar vansinnesjobbiga dagar emellanåt, jag kan bara hoppas att Mannen i mitt liv fortfarande lever överhuvudtaget där i Långtbortivo, dåliga kommunikationsmöjligheter kan nog göra vem som helst nervklen i ett sånt sammanhang. Men det går bra, och jag tackar det positiva och bekymmersfria i mig för det. Jag uthärdar.  
Jag gör det fan med bravur.
I alla lägen håller jag huvudet högt och leendet uppe.
....men ibland gör omgivningen det sååå tungt....

Idag är en sån dag då jag bara vill lägga ner.
Avsluta bloggen, ridningen, gymmet och förhållandet och bara gömma mig i en grotta. För att det vore enklast.
Hatar mig själv när jag låter andra människor påverka, hatar att jag inte är tillräckligt stark i alla lägen.
Men även jag har ömma punkter.

Efter alla år i ridsporten borde man vara totalt imun mot jantelag och folks åsikter.
Tydligen inte.
Men som man bäddar får man ligga. Ju stoltare man är, desto mer skit får man på köpet.
Redan som liten blir man itutad - Var inte stolt. 
Sinnessjukt.  

Klart jag är stolt!
Jag har hur mycket som helst att vara stolt över!
Jag gör ett förbaskat bra jobb. Och jag skäms inte det minsta över det.
Och framförallt gör jag det för Min skull. Allt jag gör, det gör jag för att jag ska må bra, oavsett om det gäller ridningen, byggningen eller min blogg.
Och om folk har invändningar, så rör det inte mig i ryggen!

=D



Haha, det är nog inte alla som kan peppa upp sig själva genom ett blogginlägg... ;)