Skitdag, bort med den!!
Förtvivlad, uppgiven och hjälplös.
Precis exakt så känns allt just nu, även om det kanske inte är helt befogat.. Men det blev väldigt tungt helt plötsligt..
Tillräckligt tungt för att jag ska börja ifrågasätta vad jag överhuvudtaget har gett mig på.
Osäkerheten inför att inte veta vad som kommer hända fräter upp psyket innifrån..
Förutsättningarna har förändrats, och direkt märker man hur känslig man är.
Man försöker verka tuff och orubblig och sliter som fan för att hålla sig samman. Men egentligen är man bara jävligt liten och ynklig.
Rena tvivel börjar ploppa upp..
-Jag har ingen aning om hur jag ser ut efter en deff. Jag vet inte alls vad som blir kvar. Jag är kanske inte ens klar för att gå upp i år överhuvudtaget? Ingen vet, eller ingen säger nåt i alla fall..
-How am I kidding, jag är ingen donna med lösögonfransar och högklackat. Approchen på hela tävlingsformen förändrades i och med T-walkens införande. Nu räcker det inte med fysik, nu ska man dessutom kunna uppföra sig som en fånig bimbo och få poäng för det...
-Jag har ingen. Jag ska debutera i en av de mest psykpåfrestande sporter som finns och jag står ensam.
Klart jag har stöd, från alla möjliga håll och kanter. Men ibland, som idag, behövs mer än bara stöd. Jag hade behövt en massiv betongpelare att luta mig mot..
-Beter mig dessutom riktigt dumt mot mig själv och kollar bilder på aktiva tävlande.. Jag mesar sällan på gymmet, men hur hårt jag än jobbar så kommer jag inte vara ens i närheten av deras nivå i år.. Naturligtvis, de har 10 gånger så mycket träning i ryggen, trodde jag att jag skulle kunna komma ikapp det på ett halvår..? :p HA!
Är man inte så insatt i den här världen, eller för all del, inte så insatt i hur jag fungerar, så har man nog som läsare ganska svårt att förstå varför jag överhuvudtaget vill ge mig in på det här med tävling.
Och då får det vara så.
För innerst inne så vet jag, och några få lätträknade personer, varför jag gör det här.
Jag ska bara bryta ihop lite först...
Sen jävlar!! =D
Nåväl, dagen har ju bjudit på några ljusglimtar i alla fall :)
Underbart ridväder, och mina älskade djur fortsätter att vara helt magiska!
Kunde dessutom åka till ridsportsbutiken och hämta ut mina nya ridstövlar i dag, typ 4 veckor för tidigt! När hände det sist liksom, att en leverans gått för snabbt?? :)
Dessutom en trevlig fikastund på gymmet med boysen, bästa M på besök också =D
Lyckades nog även förgylla Rogers ständiga bulk med mina nybakade brownies ;)
Imorgon ska jag ut och springa, cardioförbud upphört!!! =D
Wiie wiie!!
(sen när tycker jag om att springa..? Typ sen jag inte fick göra det...)
Over and out,
God natt.
Precis exakt så känns allt just nu, även om det kanske inte är helt befogat.. Men det blev väldigt tungt helt plötsligt..
Tillräckligt tungt för att jag ska börja ifrågasätta vad jag överhuvudtaget har gett mig på.
Osäkerheten inför att inte veta vad som kommer hända fräter upp psyket innifrån..
Förutsättningarna har förändrats, och direkt märker man hur känslig man är.
Man försöker verka tuff och orubblig och sliter som fan för att hålla sig samman. Men egentligen är man bara jävligt liten och ynklig.
Rena tvivel börjar ploppa upp..
-Jag har ingen aning om hur jag ser ut efter en deff. Jag vet inte alls vad som blir kvar. Jag är kanske inte ens klar för att gå upp i år överhuvudtaget? Ingen vet, eller ingen säger nåt i alla fall..
-How am I kidding, jag är ingen donna med lösögonfransar och högklackat. Approchen på hela tävlingsformen förändrades i och med T-walkens införande. Nu räcker det inte med fysik, nu ska man dessutom kunna uppföra sig som en fånig bimbo och få poäng för det...
-Jag har ingen. Jag ska debutera i en av de mest psykpåfrestande sporter som finns och jag står ensam.
Klart jag har stöd, från alla möjliga håll och kanter. Men ibland, som idag, behövs mer än bara stöd. Jag hade behövt en massiv betongpelare att luta mig mot..
-Beter mig dessutom riktigt dumt mot mig själv och kollar bilder på aktiva tävlande.. Jag mesar sällan på gymmet, men hur hårt jag än jobbar så kommer jag inte vara ens i närheten av deras nivå i år.. Naturligtvis, de har 10 gånger så mycket träning i ryggen, trodde jag att jag skulle kunna komma ikapp det på ett halvår..? :p HA!
Är man inte så insatt i den här världen, eller för all del, inte så insatt i hur jag fungerar, så har man nog som läsare ganska svårt att förstå varför jag överhuvudtaget vill ge mig in på det här med tävling.
Och då får det vara så.
För innerst inne så vet jag, och några få lätträknade personer, varför jag gör det här.
Jag ska bara bryta ihop lite först...
Sen jävlar!! =D
Nåväl, dagen har ju bjudit på några ljusglimtar i alla fall :)
Underbart ridväder, och mina älskade djur fortsätter att vara helt magiska!
Kunde dessutom åka till ridsportsbutiken och hämta ut mina nya ridstövlar i dag, typ 4 veckor för tidigt! När hände det sist liksom, att en leverans gått för snabbt?? :)
Dessutom en trevlig fikastund på gymmet med boysen, bästa M på besök också =D
Lyckades nog även förgylla Rogers ständiga bulk med mina nybakade brownies ;)
Imorgon ska jag ut och springa, cardioförbud upphört!!! =D
Wiie wiie!!
(sen när tycker jag om att springa..? Typ sen jag inte fick göra det...)
Over and out,
God natt.
Kommentarer
Trackback
